I morse fick jag ett konstigt infall. Ett infall som inte drabbat mig på många många måååånga år. Jag kom på att jag ska ut och springa. Släpade med mig Tristan ut i spåren i Lilljanskogen. Valde ett annat spår än det som vi brukar gå, detta spår har vi aldrig gått tidigare (och än mindre sprungit). Problemet i lilljan är att det är jäkligt mycket backar men jag hade draghjälp. Var tveksam om jag ens skulle kunna springa med Tristan. Tänkte att han kommer säkert kuta som en idot och stanna för att kissa stup i kvarten. Men där fick jag, han travade fint brevid min sida, utan att dra  och i uppförsbackar så manade jag på honom så att han sprang fortare och jag fick draghjälp. Jag har inte tränat sedan gamla kungen dog så jag orkade inte springa så långt. Men jag varierade springa med att gå snabbt. Problemet är att jag kan inte jogga utan jag måste kuta på ganska fort (beroende på vad man jämför med) och då tar jag ut mig på en gång, är garanterat ingen långdistanslöpare. Men men nu ska jag försöka komma mig för att springa ett par gånger i veckan för att få upp flåset och orka längre sträckor. Och Tristan verkade tycka att det var roligt också. Jag skulle dock behöva någon som påminner mig om att jag ska ut och springa. När jag bodde i Uppsala hade jag ju Maria som släpade mig med på träning, tänk så duktiga vi var när vi gick på spinning 2 ggr/vecka och på pass 2ggr/vecka. Det var ett tag sedan. Eftersom jag har svårt att komma mig för att komma i väg och träna eftersom jag måste hem och ut med Tristan efter jobbet så är det ju passande att motionera samtidigt som jag är ute med Trisse.  

I morgon kommer jag inte kunna röra mig :P